Jag hoppade in i en podd. Lite spontant, lite nervöst, men också helt rätt i tiden. För att slippa tappa bort den i flödet speglade jag avsnittet på min egen kanal. Det här är något jag vill kunna gå tillbaka till.

Det blev ett samtal som ligger nära det jag själv brottas med: manlig vänskap, tystnaden mellan orden, den där ölen som egentligen handlar om att få andas ut en stund. Vi pratade om ledarskap, det verkliga, inte LinkedIn-versionen. Och om ansvar, hur små saker ibland väger betydligt mer än de borde.

Och så det där svåra: att säga det man helst vill svälja, just för att det bränner. Det kändes sårbart. Men också äkta. Ett ögonblick som fångar något av var jag står just nu.

En snapshot jag faktiskt vill spara.